I Stockholm finns det 18 olika sorters humlor och 89 andra sorters bin. Det tama honungsbiet är vanligast. Men svartpälsbiet, Anthophora retusa, som är en hotad art i Sverige (kategori Sårbar, VU), är ännu inte helt ovanligt i staden – inte ens i innerstaden. Det finns uppgifter om fynd av svartpälsbin här åtminstone sedan början av 1800-talet. De bor i sandiga, solbelysta vägslänter, skjutbanor och andra omrörda ytor, men vill ha nära till blomrika miljöer. Svartpälsbiets ovanligt långa tunga, som har nästan samma längd som kroppen, gör att det kommer åt att dricka nektar från djupa, rörformiga blommor, dit många andra insekter inte når. Samtidigt passar biet på att samla pollen, vilket är viktigt för att pollinera de blommor som får besök.
Kunskap om boplatsernas exakta läge för svartpälsbiet är en förutsättning för att det ska vara möjligt att ta hänsyn till dem i skötseln av stadens grönytor. Skyltning kan vara ett sätt att visa dem, och på vissa platser kan det behövas särskilda skyddsåtgärder för att undvika att binas miljöer förstörs av misstag. Man kan t ex så eller plantera de växtarter som svartpälsbiet är mest beroende av. Exempel på sådana växter som också trivs på sandmarker är blåeld, oxtunga, vallört, fältvedel, vicker, getväppling och plister. Svartpälsbiet är känsligt för bekämpningsmedel, vilket är vanligt i t ex landsbygdens rapsodlingar. Men eftersom dessa medel inte används i stadens parkskötsel, har bina en fristad här.
Varje år bör man följa upp hur stora bo-kolonierna är och ungefär hur många bin som bor där. Övervakningen bör också omfatta viktiga näringskällor och dokumentation av hur miljön ser ut runt omkring boplatserna. Man ska försöka undvika att de skuggas av uppväxande buskar och träd, eller att jorden gödslas eller täcks med gräsmattor.
Bli en bi-detektiv!
Hjälp till att hitta svartpälsbin och andra hotade bin i Stockholm och rapportera dem till ArtArken. Om vi vet var bina finns blir det lättare att skydda dem. För närvarande finns ett 15-tal kända platser i staden där svartpälsbiet förekommer – men de kan bli fler, både med bättre eftersök och fler åtgärder för att gynna arten.